Här vill jag påstå att de flesta aktieägaravtal byggs slentrianmässigt och är otydliga när man kommer i det skarpa läget. Visst finns där reglerat hur bolaget ska värderas, oftast genom substansvärdemetoden.
Jag tycker att det blir ett problem, speciellt när den ena parten ska köpa den andras partens del. Det som missas i en sådan värdering är verksamhetens framtida potential. Köparen kan åberopa villkoren i aktieägaravtalet och köpa ut den andre. Men ofta finns det ett större värde bland tillgångar och verksamhet än vad substansvärdemetoden säger. Det borde vara rimligt att en säljande part också får ta del av en ev. försäljning av bolaget/verksamheten inom en viss tid efter ens sådan utlösen.
Rekommenderar att ni som driver bolag tillsammans ser över avtalslydelsen och tar in en oberoende värdering av både tillgångar och verksamhet.
Det uppstår också en annan problematik, när den ena parten varit verksam i bolaget under många år och den andre bara passiv aktieägare. Är det då rimligt att åberopa substansvärdemetoden? Den som byggt upp värdet kommer att straffas av sin egen framgång.
Något att tänka på medan tid är, hör gärna av dig!
Sten-Ove Eriksson
Auktoriserad Företagsmäklare
Oberoende Besiktnings – och Värderingsperson
070-541 04 05
